Stress
"Andelen psykiska sjukdomar motsvarar 40 procent av alla sjukfall. Den vanligaste diagnosen är akut stressreaktion. Den motsvarar 14 procent av alla sjukfall. Antalet personer med akut stressreaktion har ökat från cirka 15 000 år 2012 till 26 000 år 2014."(*)
Jag blev inte så förvånad när jag kollade upp hur det stod till i vårt avlånga land av nyfikenhet. Stress finns i många olika former och alla påverkas olika mycket. En del mår bra av det medans andra drunknar.
Den börjar redan högstadiet, du ska ha bra betyg att komma in på den gymnasielinje som du vill gå på. Sedan utvecklas detta till en ny press på att få bra resultat i gymnasiet för att kunna läsa den utbildning som kanske till stor del kommer att prägla din framtida yrkeskarriär. Gymnasiet är också en ganska stark upplevelse för många då klivet från högstadiet ofta är stort och nu med de nya betygen (jag har läst med gamla betygssystemet) blir det svårare att få de toppbetyg som man kanske önskar ha.
Sen överlever du gymnasiet och står inför två val: studera vidare eller kasta sig ut i arbetslivet. Studerar du vidare är du kvar i samma studiestress som tidigare men kanske värre, för får du inte godkända tentor får du inget CSN och det är inte så svårt att räkna ut konsekvenserna av det. Väljer du att jobba så öppnas en ny värld av stress, jobbstress. Eller så studerar du och jobbar samtidigt = dubbelt stresspåslag.
Okej, alla har inte otur att gå arbetslösa eller på få timmar, vissa får mer jobbmöjligheter än så. Föreställ dig att du har hamnat i en sån situation att du inte får jobb, du söker och går på några intervjuer men det löser sig inte. Efter ett tag får du jobb och blir äntligen fri från alla pappersredovisningar och tvångsaktiviteter som olika myndigheter kräver av dig. Lyckan är total, du är fri och kan klara dig ekonomiskt... trodde du. Jobbet du fick var bara timanställning på schema och timmarna räcker inte till. Då kommer nya stressen- jobbhetsstressen. Det är bara du som kan påverka hur många timmar som månaden totalt slutar på, det är bara du som kan undvika att förlora friheten som du nyss erövrat. Du blir tvungen att jobba alla dagar i veckan för att få det att gå ihop. Den där lilla gnutta av hopp som ökade glädjen och självförtroendet är snabbt begravt under den nya insikten. Du har ett jobb men det räcker inte. Sen ser du annonser som denna:
Ett bemanningsföretag som inriktar sig på personer med idrottsbakgrund. Det låter lite bättre än att söka efter en team player som hela tiden strävar efter att bli bättre. Men du kan nu inte längre bara ha truckkort utan du måste även hinna med att ha deltagit i en förening, helst så pass mycket att du kan skriva om det när du söker jobbet. Ytterligare en stress, ytterligare ett krav. Säkerligen inte det sista.
När man tänker efter så är det inte så konstigt att antal personer med akut stressreaktion ökar år efter år. Personliga faktorer och händelser styr också vilket jag inte har tagit upp här. Tror inte att det finns en enda människa som inte har varit stressad under en längre tid, rätta mig om jag har fel. Du är inte ensam om att känna stress på ett negativt sätt, det finns minst 26 000 andra där ute.
